Yesterday was endless.
(Before) Man undrar ju såklart i sådana här skeden hur livet måste te sig för icke-nervösa varelser, för de som inte upplever hur kroppen konstant spänner sig som en fiolsträng av kött och blod, hur den ger efter i bisarra invärtes konvulsioner - säkerligen skulle jag behöva inta lugnande medel avsett för hästar på en daglig basis för att kunna anpassa mig till en högst konstlad, forcerad harmoni. Drömmar tar vid varandra som omslutande järnstänger om nätterna, jag drömmer om att jag står i ett makalöst folkhav och lyssnar på musik medan en främling utan ansikte håller om mig. Jag drömmer om stöld och bränder, vaknar av att jag sitter upp och skriker och morgontimmarna innebär alltid en kvävande ångest för att jag är rädd att mina rumskamrater skall ha blivit väckta av min artikulerade panik. (After) Nu bor jag förvisso ensam i min egen lilla lägenhet sedan sista september och slipper åtminstone ovan nämnda orosfaktor involverande mina rumskamraters hörsel. Nattens mardrömsscenario handlade dock hur som helst ännu en gång om atombomber, svampmoln och total förstörelse. Jag vaknade vid femtiden utmattad av ängslan och vågade inte somna om. Jag försöker gång på gång intala mig själv att sådana här reaktioner är naturliga i samband med att flytta till en helt ny ort där det inte finns några skyddsnät att vira in sig i, det ”hör till” att känna sig fullständigt exponerad likt en köttslamsa på slaktarens bord, som om jag höll mitt skräckslagna hjärta i mina bara händer och såg det pulsera, svälla mellan mina fingrar. Men mitt liv har helt plötsligt blivit en felaktig pusselbit som inte passar i det mönster jag har lagt framför mig, trots fruktlösa försök att tvinga fram en sammankopplande struktur. Det är så uppenbart att jag har gjort fel, jag har valt fel och nu springer jag i ett nav utan synlig återvändo. Någon gång när jag har tid och ork skall jag redogöra för hur det har varit att flytta till Borås för att bo två månader i en bostad tillhörande en psykopatisk hyresvärd, jag skall redogöra för hur man går från rebellisk och förbannad till monoton och accepterande i frågor som ”Är Det Verkligen Normalt Att Hyresvärden Klampar In I Min Lägenhet Och Mitt Rum När Jag Sover?”. I skrivande stund är jag febrig, förkyld och har totalt tappat rösten - något som i morse ställde till stora problem när jag likt en slemhinna på två ben släpade mig till skolan för att veta vilken grupp jag hamnat i rörande en gruppuppgift. Jag hade mentalt konstruerat den briljanta planen att gå dit, ta till mig informationen och sedan släpa mig iväg obemärkt. Naturligtvis blev jag istället gruppledare och tillsagd att samla ihop min grupp bland hundratjugo mestadels främmande ansikten. ”Hojta bara och vifta lite!” uppmanade fruntimret till lärare vars entusiasm redan genomdränkt salen och dess närvaranden x antal gånger som om vi vore sittandes ovetande i lugn och ro på ett sjunkande Titanic. Detta fick till följd att jag fick väsa, vifta och pipa en lång stund för att försöka kommunicera min åkomma. ”Kan... I..hee... RATA!” bemöttes av ett förvirrat ”VAD MENAR DU?!” och så vidare. Jag antar att det är nu jag skall meditativt söka mig till mitt djupaste inre, finna Upplysning och Ren Sanning på ett invärtes språk som inte kan återges i tungomål. Nå. Istället väljer jag att återge en hjärtevärmande favorit i repris:
Eder vinna synar sig själv i hallspegeln, iklädd en nyinköpt tröja.
(högt för mig själv): Nej, det här går inte. Den är riktigt fin, men jag har aldrig på mig något såhär urringat. Jag ser ut som en.. En glädjeflicka!
Mor: (inifrån badrummet) I ditt fall, Moa, så tror jag att det skulle vara bra för dig att se ut som en hora ibland!
Frida's bed.
“Hon försökte minnas tiden före polion, när hon inte visste att det kunde vara jobbigt att gå eftersom hon ännu inte visste att den egna kroppstyngden kunde vara en börda. (...) Hon promenerade utan att ännu känna att kroppen var i vägen. Men efter polion fick hennes kropp en ny tyngd. Inte bara en fysisk tyngd, utan även en metafysisk. Den blev en börda, tung som en sten som hon måste släpa efter sig. Efter olyckan var hon mer eller mindre medveten om den här tyngden i varje ögonblick av sitt liv.”
Fucking up the end game
skrivet 22:a april:
Jag har drömmar där jag gråter så våldsamt att kroppen skakar, luften når inte ner till lungorna och tårarna gör att jag inte kan se - ingen och ingenting kan få mig att sluta. Jag vaknar tungsint med falska minnesbilder av förskräckta blickar från förbipasserande, en överhängande undran om varför ”hon inte slutar någon gång!” och samtidigt en befriande känsla, då jag sällan ägnar speciellt mycket tid till mina tårkanaler (såvida det inte handlar om sena nätters naturprogram och muränor, ehrm) så jag nöjer mig uppenbarligen med att tjuta i mitt undermedvetna. Att sluta med ångestdämpande var definitivt inte mitt klokaste påfund och nu är jag alldeles för orkeslös för att börja om, trots att allting pekar på att det är vad jag borde göra då inte ens jag kan ignorera konturerna av min sjukdomsbild som blir allt mer framträdande ju längre tiden går. Jag har spenderat hundralappar på läkarbesök och blodprover - enligt dessa är jag frisk som en nötkärna och man kan inte förklara mina symptom. Jag är naturligtvis alldeles oavsett övertygad om att någonting är hemskt fel och att jag kommer falla död ner inom en kort period, må det vara en tumörs långsamt skridande verk eller tyngden av en flygel som landar på mitt kranium.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och försöker ignorera mitt illamående, min diffusa huvudvärk och känslan av att min mun har blivit utsatt för olika objekt vars ändamål är att riva saker, typ en potatisskalare eller en trädgårdsräfsa som dessutom blivit doppade i valfri bitter smak för att sedan löpa amok i min käft (doctor’s orders; ”försök att inte tänka på det.”) Om mindre än tre timmar sitter jag på tåget ner till Malmö där jag stannar på något obestämd tid, och då perioden januari-april har vuxit sig till ett enda stort väntrum kantad av tröga, händelselösa timmar så borde jag vara överlycklig å denna förändrings vägnar. Jag borde andas ut av lättnad och se fram emot att äntligen få ta fram min gröna kappa som välkomnar våren, som andas löften och Italien 2008. Men jag är så bedövad av min ångest att det hela enbart känns besvärligt, till och med den gröna färgen besvärar mig eftersom jag vant mig vid att nästan uteslutande bära svart igen. (Jag besväras av en jävla palett, herregud)
Jag får dagligen återuppleva pubertala beteenden genom min tolvåriga lillasyster och hon är i det närmaste en spegelbild av hur tvillingsyster H var som yngre. Det är oerhört viktigt att ha ”coola” kläder, ögonen skall vara svartmarkerade, håret skall vara större än ens kroppshydda och musiken skall skräna falskt genom läpparna på ledsna indiekillar som enligt min mening borde ägna livet åt att kamma håret istället då det finns mer hopp om dessa döda celler än den såkallade sångrösten. Jag genomled mina tonår mestadels till vrålen av Broder Daniel, Kent och ”St James” som min syster spelade på högsta volym. Den sistnämnda var en stor favorit och denne bytte namn lika ofta som genomsnittspersonen blinkar. Den sistnämnda var också den som det var mest plågsamt att behöva lyssna till som ”utomstående” (det vill säga, vi som var tvungna att lyssna när musiken hursomhelst överröstade allt annat) och jag minns att jag tänkte att jag åtminstone bara behövde gå igenom det här en gång. Vem tror ni har grävt fram alla dessa låtar ur musikarkivet och låter dessa gå i glödhet repris? Exakt.
Samtidigt är det bisarrt att känna igen så mycket av H i henne, jag kan inte identifiera mig överhuvudtaget. När jag var tolv år hade jag huvudet så långt upp i det blå att ingen annan kunde nå mig, musik hade förmodligen behövts i mitt liv men det intresserade mig inte då. Jag sket fullständigt i om jag råkade gå till skolan och hade glömt att vika till kragen på de fula tröjor jag bar. Jag hade fortfarande låtsaskompisar, antagligen för att jag var alldeles för blyg för att kunna sträcka ut handen till den mer realistiska sorten och jag hade precis upptäckt internet. Det hade aldrig fallit mig in att tjata på min mor om att få pierca läppen med ’snake bites’ eller att hänga på ungdomsgårdar till klockan 23. Det är möjligt att det hade gjort mig gott. Det är möjligt att jag hade blivit mindre ängslig och en bättre ”people person”, det är möjligt att det inte hade förändrat någonting. Det gick an ändå, det går an ändå.
Nu har jag ett tåg att passa. Och poängen med dravlet ovan? Jag vet inte - jag klarade mig åtminstone utan St James?
Jag har drömmar där jag gråter så våldsamt att kroppen skakar, luften når inte ner till lungorna och tårarna gör att jag inte kan se - ingen och ingenting kan få mig att sluta. Jag vaknar tungsint med falska minnesbilder av förskräckta blickar från förbipasserande, en överhängande undran om varför ”hon inte slutar någon gång!” och samtidigt en befriande känsla, då jag sällan ägnar speciellt mycket tid till mina tårkanaler (såvida det inte handlar om sena nätters naturprogram och muränor, ehrm) så jag nöjer mig uppenbarligen med att tjuta i mitt undermedvetna. Att sluta med ångestdämpande var definitivt inte mitt klokaste påfund och nu är jag alldeles för orkeslös för att börja om, trots att allting pekar på att det är vad jag borde göra då inte ens jag kan ignorera konturerna av min sjukdomsbild som blir allt mer framträdande ju längre tiden går. Jag har spenderat hundralappar på läkarbesök och blodprover - enligt dessa är jag frisk som en nötkärna och man kan inte förklara mina symptom. Jag är naturligtvis alldeles oavsett övertygad om att någonting är hemskt fel och att jag kommer falla död ner inom en kort period, må det vara en tumörs långsamt skridande verk eller tyngden av en flygel som landar på mitt kranium.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och försöker ignorera mitt illamående, min diffusa huvudvärk och känslan av att min mun har blivit utsatt för olika objekt vars ändamål är att riva saker, typ en potatisskalare eller en trädgårdsräfsa som dessutom blivit doppade i valfri bitter smak för att sedan löpa amok i min käft (doctor’s orders; ”försök att inte tänka på det.”) Om mindre än tre timmar sitter jag på tåget ner till Malmö där jag stannar på något obestämd tid, och då perioden januari-april har vuxit sig till ett enda stort väntrum kantad av tröga, händelselösa timmar så borde jag vara överlycklig å denna förändrings vägnar. Jag borde andas ut av lättnad och se fram emot att äntligen få ta fram min gröna kappa som välkomnar våren, som andas löften och Italien 2008. Men jag är så bedövad av min ångest att det hela enbart känns besvärligt, till och med den gröna färgen besvärar mig eftersom jag vant mig vid att nästan uteslutande bära svart igen. (Jag besväras av en jävla palett, herregud)
Jag får dagligen återuppleva pubertala beteenden genom min tolvåriga lillasyster och hon är i det närmaste en spegelbild av hur tvillingsyster H var som yngre. Det är oerhört viktigt att ha ”coola” kläder, ögonen skall vara svartmarkerade, håret skall vara större än ens kroppshydda och musiken skall skräna falskt genom läpparna på ledsna indiekillar som enligt min mening borde ägna livet åt att kamma håret istället då det finns mer hopp om dessa döda celler än den såkallade sångrösten. Jag genomled mina tonår mestadels till vrålen av Broder Daniel, Kent och ”St James” som min syster spelade på högsta volym. Den sistnämnda var en stor favorit och denne bytte namn lika ofta som genomsnittspersonen blinkar. Den sistnämnda var också den som det var mest plågsamt att behöva lyssna till som ”utomstående” (det vill säga, vi som var tvungna att lyssna när musiken hursomhelst överröstade allt annat) och jag minns att jag tänkte att jag åtminstone bara behövde gå igenom det här en gång. Vem tror ni har grävt fram alla dessa låtar ur musikarkivet och låter dessa gå i glödhet repris? Exakt.
Samtidigt är det bisarrt att känna igen så mycket av H i henne, jag kan inte identifiera mig överhuvudtaget. När jag var tolv år hade jag huvudet så långt upp i det blå att ingen annan kunde nå mig, musik hade förmodligen behövts i mitt liv men det intresserade mig inte då. Jag sket fullständigt i om jag råkade gå till skolan och hade glömt att vika till kragen på de fula tröjor jag bar. Jag hade fortfarande låtsaskompisar, antagligen för att jag var alldeles för blyg för att kunna sträcka ut handen till den mer realistiska sorten och jag hade precis upptäckt internet. Det hade aldrig fallit mig in att tjata på min mor om att få pierca läppen med ’snake bites’ eller att hänga på ungdomsgårdar till klockan 23. Det är möjligt att det hade gjort mig gott. Det är möjligt att jag hade blivit mindre ängslig och en bättre ”people person”, det är möjligt att det inte hade förändrat någonting. Det gick an ändå, det går an ändå.
Nu har jag ett tåg att passa. Och poängen med dravlet ovan? Jag vet inte - jag klarade mig åtminstone utan St James?
Sanningen, en fredagseftermiddag.
Nej, det är inte blod, det är en BIB-påse.
Kan Hanna Fridén så kan jag. Blogga om avföring, alltså.
Cecilia säger:
Argh. Måste gå och sjösätta brungäddan.
deserie säger:
Haha. Gör det.
Cecilia säger:
:D
deserie säger:
;p
Cecilia säger:
Eller offra till porslinsguden.
deserie säger:
Eller helt enkelt, läsa bibeln.
Cecilia säger:
HAHA.
Argh. Måste gå och sjösätta brungäddan.
deserie säger:
Haha. Gör det.
Cecilia säger:
:D
deserie säger:
;p
Cecilia säger:
Eller offra till porslinsguden.
deserie säger:
Eller helt enkelt, läsa bibeln.
Cecilia säger:
HAHA.
The piano has been drinking (not me)
14 September 2008: Jag har inga skiljelinjer på de passerande dagarna, de verkar träda efter varandra på en lång ändlös tråd och varje dag är densamma, ingenting har slutat och ingenting har tagit vid. Jag håller mig för det mesta på övervåningen, stänger in mig, kliver inte upp ur sängen trots att jag har legat där orörlig såpass länge att det har börjat göra konstant ont i vissa delar av ryggen. Luften känns dålig, tung och kvävande trots att jag låter fönstret stå öppet för både daglig och nattlig svalka - jag önskar att jag kunde sluta uppfatta min omgivning såsom jag är, såsom jag känner mig, på det sättet kanske min existens skulle kännas mindre outhärdlig.
Och ungefär som ovan - dock ett halvår senare - upplever jag min nuvarande tillvaro. Jag börjar långsamt inse att jag knappast kommer stå ut med fler timmar av noggrann introspektion och konstant tristess. På fredag skall min mor och far delta i en pokerkväll på Banverket och jag överväger stillsamt att montera upp en vajer eller långt rep från byggnadens största balkong för att sedan hänga där, dingla och kalla det ”Performance Art: Acts of Desperation” tills de återanställer mig som trafikinformatör. Ja, jag är så urbota less på ”det här” att jag gladeligen skulle sätta mig och skråla i de norrländska stationshögtalarna igen, trots att jag spenderat hela sommaren med att gnälla om just detta. Det måste hur som helst ha varit min leda som gjorde att jag i fredags drabbades av ett plötsligt och enormt behov av att ”socialisera” - det var även första gången som jag kom på mig själv med att genuint önska att min minimala bekantskapskrets vore lite större, då ingen delade min plötsliga energi och/eller ville slå följe med mig på klubbpremiären av The Gap.
Klockan 22 hade jag precis börjat acceptera att jag nog skulle få nöja mig med ett solitärt vinglas och Imperiet på högsta volym, då jag fick tag på C som vänligt nog erbjöd sig att följa med ut en sväng. Jag kastade mig bokstavligen på den sista bussen från Boden in till Luleå efter att ha gjort ett klädesombyte på under en minut och satt som bäst i mitt säte och försökte försäkra mig om att jag inte råkat dra på mig en sopsäck/mjukisbyxor eller kladdat det dagsgamla sminket över hela ansiktet, då min telefon ringde. Det var C på plats i Luleå, som informerade mig om att kön till Kafelino var lika lång som ett livsöde och att det därför inte skulle vara någon idé att gå ut, så hon skulle åka hem till sig igen. Jaha? Där satt jag på en folktom buss och tänkte att nåväl, det skulle säkert ordna sig - allt jag behövde göra var att snopet ringa till min mor, förklara att mina planer blivit inställda, hoppa av på närmsta busshållplats och låta henne hämta mig. Trodde jag.
Eder kvinna: (Förklarar utförligt varför det inte blir någon utekväll)
Mor: NÄ! JAG TÄNKER INTE KOMMA OCH HÄMTA DIG NU! NÄR DU VÄL HAR KOMMIT FRAM
SÅ HAR KÖN SÄKERT MINSKAT OCH SÅ KAN DU GÅ IN, DANSA OCH HA ROLIGT! RING MIG NÄR DU ÄR KLAR!
Eder kvinna: (paus) (förtvivlat/skräckslaget tonläge) Jag är ju själv! Mitt sällskap har åkt hem!
Mor: MYCKET BRA! DU KAN BEHÖVA GÅ UT ENSAM! RING SEDAN - HEJ!
Möjligen är det den här typen av uppfostran som brukar gå under etiketten Tough Love(?) Jag hade alltså inget annat val än att åka hela vägen in till Luleå på grund av en obstinat mor, enbart för att konstatera att köbildningen var precis lika lång som tidigare fastslagits. Efter tio minuters väntan och förstrött filosoferande fastnaglad i backen utanför Kafelino insåg även jag att jag skulle få vänta hela natten på att bli insläppt och lyckligtvis gick min mor med på att hämta mig, efter försäkran om att jag Verkligen Försökt. Min fredagskväll och omöjliga energi gick således till spillo för lite köande och In-Waiting-Of-My-Stubborn-Mother. Men det var värt ett försök, antar jag?
Nu skall jag ta mig an de åtta sushibitar jag beställt, för att sedan vältra mig i raspiga, djupa whiskyröster á Leonard Cohen, Nick Cave, Tom Waits, Janis Joplin, Patti Smith — och hoppas på en ljusare morgondag: för att cyniskt utmana det norrländska svårmodet, naturligtvis.
(PS) - Jag sitter alltför ofta vaken 01:55 och identifierar mig alldeles för mycket med Ally McBeals karaktär - The Biscuit - John Cage. Ses här i svart kostym utföra sin (Barry White Dance)
Och ungefär som ovan - dock ett halvår senare - upplever jag min nuvarande tillvaro. Jag börjar långsamt inse att jag knappast kommer stå ut med fler timmar av noggrann introspektion och konstant tristess. På fredag skall min mor och far delta i en pokerkväll på Banverket och jag överväger stillsamt att montera upp en vajer eller långt rep från byggnadens största balkong för att sedan hänga där, dingla och kalla det ”Performance Art: Acts of Desperation” tills de återanställer mig som trafikinformatör. Ja, jag är så urbota less på ”det här” att jag gladeligen skulle sätta mig och skråla i de norrländska stationshögtalarna igen, trots att jag spenderat hela sommaren med att gnälla om just detta. Det måste hur som helst ha varit min leda som gjorde att jag i fredags drabbades av ett plötsligt och enormt behov av att ”socialisera” - det var även första gången som jag kom på mig själv med att genuint önska att min minimala bekantskapskrets vore lite större, då ingen delade min plötsliga energi och/eller ville slå följe med mig på klubbpremiären av The Gap.
Klockan 22 hade jag precis börjat acceptera att jag nog skulle få nöja mig med ett solitärt vinglas och Imperiet på högsta volym, då jag fick tag på C som vänligt nog erbjöd sig att följa med ut en sväng. Jag kastade mig bokstavligen på den sista bussen från Boden in till Luleå efter att ha gjort ett klädesombyte på under en minut och satt som bäst i mitt säte och försökte försäkra mig om att jag inte råkat dra på mig en sopsäck/mjukisbyxor eller kladdat det dagsgamla sminket över hela ansiktet, då min telefon ringde. Det var C på plats i Luleå, som informerade mig om att kön till Kafelino var lika lång som ett livsöde och att det därför inte skulle vara någon idé att gå ut, så hon skulle åka hem till sig igen. Jaha? Där satt jag på en folktom buss och tänkte att nåväl, det skulle säkert ordna sig - allt jag behövde göra var att snopet ringa till min mor, förklara att mina planer blivit inställda, hoppa av på närmsta busshållplats och låta henne hämta mig. Trodde jag.
Eder kvinna: (Förklarar utförligt varför det inte blir någon utekväll)
Mor: NÄ! JAG TÄNKER INTE KOMMA OCH HÄMTA DIG NU! NÄR DU VÄL HAR KOMMIT FRAM
SÅ HAR KÖN SÄKERT MINSKAT OCH SÅ KAN DU GÅ IN, DANSA OCH HA ROLIGT! RING MIG NÄR DU ÄR KLAR!
Eder kvinna: (paus) (förtvivlat/skräckslaget tonläge) Jag är ju själv! Mitt sällskap har åkt hem!
Mor: MYCKET BRA! DU KAN BEHÖVA GÅ UT ENSAM! RING SEDAN - HEJ!
Möjligen är det den här typen av uppfostran som brukar gå under etiketten Tough Love(?) Jag hade alltså inget annat val än att åka hela vägen in till Luleå på grund av en obstinat mor, enbart för att konstatera att köbildningen var precis lika lång som tidigare fastslagits. Efter tio minuters väntan och förstrött filosoferande fastnaglad i backen utanför Kafelino insåg även jag att jag skulle få vänta hela natten på att bli insläppt och lyckligtvis gick min mor med på att hämta mig, efter försäkran om att jag Verkligen Försökt. Min fredagskväll och omöjliga energi gick således till spillo för lite köande och In-Waiting-Of-My-Stubborn-Mother. Men det var värt ett försök, antar jag?
Nu skall jag ta mig an de åtta sushibitar jag beställt, för att sedan vältra mig i raspiga, djupa whiskyröster á Leonard Cohen, Nick Cave, Tom Waits, Janis Joplin, Patti Smith — och hoppas på en ljusare morgondag: för att cyniskt utmana det norrländska svårmodet, naturligtvis.
(PS) - Jag sitter alltför ofta vaken 01:55 och identifierar mig alldeles för mycket med Ally McBeals karaktär - The Biscuit - John Cage. Ses här i svart kostym utföra sin (Barry White Dance)
Det osynliga steget mot alkoholism i förkylningens tider.
Telefonsamtal 07:00 mellan mig och min mor:
Eder kvinna: (kraxar) Hej. Jag bara undrar var du har lagt hostmedicinen?
Mor: (Dålig mottagning) I kylskåpet, på dörren.
Men var försiktig, det (samtalet bryts i några sekunder) ..in i den.
Eder kvinna: (mycket hoppfullt) Vin? Sade du att det är vin i den?
(ser framför mig hur jag häller i mig hela flaskan)
Mor: (upprört) MORFIN! JAG SA MORFIN!
Eder kvinna: (kraxar) Hej. Jag bara undrar var du har lagt hostmedicinen?
Mor: (Dålig mottagning) I kylskåpet, på dörren.
Men var försiktig, det (samtalet bryts i några sekunder) ..in i den.
Eder kvinna: (mycket hoppfullt) Vin? Sade du att det är vin i den?
(ser framför mig hur jag häller i mig hela flaskan)
Mor: (upprört) MORFIN! JAG SA MORFIN!
Om att spela sina kort.
Jag kom nyss på mig själv med att utföra "kliar-mig-eftertänksamt-i-skägget-gesten." Jag har inte ens skäggväxt. Nåväl, det är inte min avsaknad av behåring på hakan som jag tänkte belysa. Men det faktum att jag råkade komma över den här kampanjen (http://www.aquascutum.com/aboutus/campaigns/campaign.php/SS2009/) och ställer mig själv frågan - vad hände med mångfalden? Här trodde jag i ett blåögt ögonblick att man inom modeindustrin kommit åtminstone lite längre när det gäller att tänja på gränserna. Icke! Istället väljer man att bekvämt luta sig tillbaka i sin lilla låda och spela med samma gamla säkra kort, vilket är upprörande med tanke på vilken inflytelserik industri vi talar om. Och inte minst idag när "modebloggar" exploderat härs och tvärs och ligger evigt i toppen på vad som läses. Nej, Aquascutum. Istället för att göra någon slags halvmesyr där man klipper en liten del av kvinnorna kort och ger dem till exempel 'pojkaktig' backslick. Fierce! edgy! vågat! eller bara Safe, punkt slut. Gäsp.
Nya perspektiv (1975)
Likväl som jag aldrig brukar öppna när någon knackar på dörren så brukar jag heller aldrig bry mig om att svara när det ringer på hemtelefonen. Detta av mycket enkla anledningar; ingen i min begränsade umgängeskrets bor med sådan omnejd att de skulle kunna komma förbi anmälda endast genom en enkel knackning - alltså har den som står på tröskeln kommit för att träffa någon annan familjemedlem, varför jag skamlöst lämnar öppnandet av dörrar åt dem. Följdaktligen drar jag också helt sonika slutsatsen att om "mina närmaste" vill ha tag på mig, så ringer de på min mobiltelefon. Jag har alltid avskytt telefonkommunikation och de få gånger signalen ljuder blir jag både uppstressad och markant misstänksam - tidigare har jag kunnat låta det ringa, kika på displayen för att sedan ringa upp om det är ett nummer jag känner igen. Ett problem som jag förbisåg vad gäller jobbansökningar är att jag inte längre kan nonchalera inkommande samtal, trots okända nummer. Det här har tagit en egendomlig vändning vad gäller mina fobiska strategier för att kunna hantera luren - istället för att "rycka upp mig" och faktiskt svara på en gång vid ett dolt eller obekant nummer så springer jag till min dator istället och försöker knappa in numret på hitta.se. Det här är en lika tidsförödande, onödig process som det låter, det har aldrig hänt att jag har lokaliserat numret innan personen i andra änden har hunnit lägga på. Jag tror dock att till exempel "Sören Andersson. Musiklärare, Luleå" måste ha ringt fel. Jag har aldrig under min livstid haft musik tillsammans med någon Sören, och jag har svårt att tro att den musiklärare jag hade i högstadiet skulle ha fått för sig att ringa och höra efter var någonstans jag ligger i min musikaliska utveckling - det var redan då, med min avsaknad av taktkänsla och fingermotorik, evident att jag aldrig skulle bli ett pianovirtuoso. Man ringde mig hur som helst förra veckan för att meddela att jag inte fått jobbet, chockerande. Trots att det var precis vad jag hade väntat mig lämnar resultatet en sur eftersmak, en nedslående effekt som inte har varit lätt att bli av med. I kölvattnet av det här (+ en rad andra relevanta faktorer som jag inte tänker nämna) har jag spenderat nära en och en halv vecka i horisontalt läge, totalt oförmögen att ta mig upp ur sängen. Jag har inte ens orkat göra kaffe (mycket illa, förstår ni), istället har jag legat som paralyserad i min egen kropp och de enda rörelser jag gjort är de mina ögon åstadkommit där de rullat i sina hålor.
Jag insåg till sist att ingenting konstruktivt skulle komma av det här beteendet och har sedan dess bytt taktik - numera går jag runt och förhoppningsvis utstrålar konstlad sinnesfrid typ Jesus Kristus. Min syster med pojkvän anlände under helgen, jag bjöd L att ta del av vår stora middag och lördagskvällen bjöd på flera omgångar TP, vilt pokerspelande och hemmagjorda drinkar i form av San Fransisco och lakritshots. Det krävdes förvisso en hel del sprit, men när vår Plan A gick i stöpet så bestämde vi oss för att - i sann Pest/Kolera-anda - utföra ett socialt experiment alt. fältstudie: nämligen Gå Ut I Boden, något som ingen i sällskapet gjort förut. Vi hamnade på Ice, 18+ där man verkade hålla någon form av möhippa då merparten av de närvarande bar antingen balklänningar á High School Prom eller slips + kostym-kombinationen. Man spelade också otippade kompositioner som Five och Spice Girls-remixar, inte helt optimalt. Jag fick dock ta del av en mycket märklig händelse då en fullständigt redlös yngling kom fram till mig vid vårt bord och insisterade på - när han väl fått halvvägs kontroll över sin talförmåga mellan sluddringarna - att kalla mig Caroline. När jag upprepande försökte förklara att jag med all säkerhet inte var den kvinna han sökte och att jag hette Moa så blev han för några sekunder dödsförskräckt och skrek "SADE DU JOHAN?" för att sedan åter bli något lugnad efter att jag bokstaverat mitt namn ingående. Därefter insisterade han istället på att få bjuda mig på en drink. Jag accepterar extremt sällan drinkar från främlingar, nästan enbart för att jag ogillar de oskrivna förväntningar som verkar uppstå när det väl händer. Jag gjorde inte det den här gången heller, varpå min syster lutade sig över bordet för att vråla "DET ÄR VÄL KLART ATT DU SKALL KÖPA EN DRINK ÅT HENNE! IVÄG MED DIG NU!" Sagt och gjort. Denne raglade iväg och kom tillbaka tio minuter senare glad i hågen med en drink att sätta i mina händer, och ursäktade sig för att han än en gång hade glömt vad jag egentligen hette. (Här var jag riktigt nära på att förkunna "Minns ni inte. Johan var det." men tyglade mig) Han sade att det 'hade varit trevligt att träffa mig' för att sedan säga adjö, försvinna in i folkvimlet och lämna mig till att i lugn och ro förtära min blaskiga drink som gick laget runt - en aning udda, men förträffligt. Även Boden har sina sidor bland 90talshits och balklänningar, minsann.
Jag insåg till sist att ingenting konstruktivt skulle komma av det här beteendet och har sedan dess bytt taktik - numera går jag runt och förhoppningsvis utstrålar konstlad sinnesfrid typ Jesus Kristus. Min syster med pojkvän anlände under helgen, jag bjöd L att ta del av vår stora middag och lördagskvällen bjöd på flera omgångar TP, vilt pokerspelande och hemmagjorda drinkar i form av San Fransisco och lakritshots. Det krävdes förvisso en hel del sprit, men när vår Plan A gick i stöpet så bestämde vi oss för att - i sann Pest/Kolera-anda - utföra ett socialt experiment alt. fältstudie: nämligen Gå Ut I Boden, något som ingen i sällskapet gjort förut. Vi hamnade på Ice, 18+ där man verkade hålla någon form av möhippa då merparten av de närvarande bar antingen balklänningar á High School Prom eller slips + kostym-kombinationen. Man spelade också otippade kompositioner som Five och Spice Girls-remixar, inte helt optimalt. Jag fick dock ta del av en mycket märklig händelse då en fullständigt redlös yngling kom fram till mig vid vårt bord och insisterade på - när han väl fått halvvägs kontroll över sin talförmåga mellan sluddringarna - att kalla mig Caroline. När jag upprepande försökte förklara att jag med all säkerhet inte var den kvinna han sökte och att jag hette Moa så blev han för några sekunder dödsförskräckt och skrek "SADE DU JOHAN?" för att sedan åter bli något lugnad efter att jag bokstaverat mitt namn ingående. Därefter insisterade han istället på att få bjuda mig på en drink. Jag accepterar extremt sällan drinkar från främlingar, nästan enbart för att jag ogillar de oskrivna förväntningar som verkar uppstå när det väl händer. Jag gjorde inte det den här gången heller, varpå min syster lutade sig över bordet för att vråla "DET ÄR VÄL KLART ATT DU SKALL KÖPA EN DRINK ÅT HENNE! IVÄG MED DIG NU!" Sagt och gjort. Denne raglade iväg och kom tillbaka tio minuter senare glad i hågen med en drink att sätta i mina händer, och ursäktade sig för att han än en gång hade glömt vad jag egentligen hette. (Här var jag riktigt nära på att förkunna "Minns ni inte. Johan var det." men tyglade mig) Han sade att det 'hade varit trevligt att träffa mig' för att sedan säga adjö, försvinna in i folkvimlet och lämna mig till att i lugn och ro förtära min blaskiga drink som gick laget runt - en aning udda, men förträffligt. Även Boden har sina sidor bland 90talshits och balklänningar, minsann.
Salta sår
Johan säger:
och från väntrummet när jag skulle opereras
Johan säger:
vet du viken tidning de hade valt att ha liggande där?
Johan säger:
väntrummet in till handkirurgin dvs
deserie säger:
damernas värld?
Johan säger:
I wish
Johan säger:
HANDBOLLSMAGASINET
och från väntrummet när jag skulle opereras
Johan säger:
vet du viken tidning de hade valt att ha liggande där?
Johan säger:
väntrummet in till handkirurgin dvs
deserie säger:
damernas värld?
Johan säger:
I wish
Johan säger:
HANDBOLLSMAGASINET
She's got to be a Bostrowskij.
Följande skrev jag den andra januari;
”Den absolut bästa julklappen jag någonsin fått måste vara min boxningssäck + handskar, hands down. Den absolut ynkligaste, mest patetiska synen i universella mått måste vara jag, när jag försöker att slå på den. För det första kan jag inte slåss överhuvudtaget, och för det andra så räcker det med tio minuter innan jag säckar ihop, bokstavligen. Till och med en asmatiker med punkterade lungor har bättre luftvägar än jag efter en boxningsomgång lång som en rökpaus och på nivå ”Way Below Special Olympics” där en armlös man eller kvinna skulle kunna få in en rak höger mer träffsäkert än de taffliga försök-till-() som jag lyckas åstadkomma. Definitivt helt oacceptabelt.”
Jag kunde tidigare i afton olyckligt konstatera att så är fortfarande fallet: Tio minuter av banka-på-säcken resulterar i att jag väser oroväckande likt Darth Vader och hade jag bara en sådan mask till hands skulle jag säkert kunna sprida lite skräck i kvarteren genom att ligga på lur för att sedan kasta mig framför någon och skrika ’I’M YOUR FATHER!”. Det hela är förstås föga förvånande då jag med mitt ständiga kringflackande över Sverigekartan inte har haft tid att slåss kontinuerligt och jag har därmed inte heller givit mig själv en ordentlig chans att komma i närheten av någon slags synonym till ”kondition.”
Jag har även precis kommit i underfund med att det är inte för intet som man har sitt gage med egendomliga uppträdanden/beteenden. Jag skulle häromdagen göra min mor sällskap i bilen under en åktur - vi behövde dock tanka, varför vi åkte till närmsta Volvo-bensinstation som råkade ligga ungefär en kilometer från vår bostad. Min mor går ut för att ta sig an pumpen och kortautomaten medan jag väntar i passagerarsätet. En minut senare stirrar jag på min mor som utan förvarning har börjat ömsom SLÅ med knytknävarna på automaten, ömsom göra yviga uppgivna gester. När jag till slut går ut och undrar vad som står på förklarar hon att ”hon råkat stoppa in kortet i springan för kvittot.” Detta trots att den här springan är försedd med en bred remsa där det med stora versaler står ’SÄTT INTE IN DITT KORT HÄR.’
Det här var inte hennes eget Volvokort, utan min fars. Jag skulle tro att den vanligaste utgången på sådana här situationer är att personen ifråga - efter ett par tappra försök - accepterar att kortet är förlorat och går vidare med livet. Min mor hör inte till dessa personer; istället hävdar hon att verktyget vi behöver är en pincett. Så hon insisterar på att jag skall ta bilen, åka hem, leta upp en pincett och komma tillbaka, vilket jag till slut blir tvungen att göra, ivägskickad med orden ”Säg inget till pappa!”
När pincetten (låt mig understryka: Pincetten.) väl var på plats så kunde min mor utan större ansträngningar pilla ut kortet. Jag behöver nog egentligen inte ens påpeka att de andra närvarande bilisterna, i väntan på tankning, var både fascinerade och roade av spektaklet. Vardagsunderhållning, nu vid en bensinstation nära dig.
”Den absolut bästa julklappen jag någonsin fått måste vara min boxningssäck + handskar, hands down. Den absolut ynkligaste, mest patetiska synen i universella mått måste vara jag, när jag försöker att slå på den. För det första kan jag inte slåss överhuvudtaget, och för det andra så räcker det med tio minuter innan jag säckar ihop, bokstavligen. Till och med en asmatiker med punkterade lungor har bättre luftvägar än jag efter en boxningsomgång lång som en rökpaus och på nivå ”Way Below Special Olympics” där en armlös man eller kvinna skulle kunna få in en rak höger mer träffsäkert än de taffliga försök-till-() som jag lyckas åstadkomma. Definitivt helt oacceptabelt.”
Jag kunde tidigare i afton olyckligt konstatera att så är fortfarande fallet: Tio minuter av banka-på-säcken resulterar i att jag väser oroväckande likt Darth Vader och hade jag bara en sådan mask till hands skulle jag säkert kunna sprida lite skräck i kvarteren genom att ligga på lur för att sedan kasta mig framför någon och skrika ’I’M YOUR FATHER!”. Det hela är förstås föga förvånande då jag med mitt ständiga kringflackande över Sverigekartan inte har haft tid att slåss kontinuerligt och jag har därmed inte heller givit mig själv en ordentlig chans att komma i närheten av någon slags synonym till ”kondition.”
Jag har även precis kommit i underfund med att det är inte för intet som man har sitt gage med egendomliga uppträdanden/beteenden. Jag skulle häromdagen göra min mor sällskap i bilen under en åktur - vi behövde dock tanka, varför vi åkte till närmsta Volvo-bensinstation som råkade ligga ungefär en kilometer från vår bostad. Min mor går ut för att ta sig an pumpen och kortautomaten medan jag väntar i passagerarsätet. En minut senare stirrar jag på min mor som utan förvarning har börjat ömsom SLÅ med knytknävarna på automaten, ömsom göra yviga uppgivna gester. När jag till slut går ut och undrar vad som står på förklarar hon att ”hon råkat stoppa in kortet i springan för kvittot.” Detta trots att den här springan är försedd med en bred remsa där det med stora versaler står ’SÄTT INTE IN DITT KORT HÄR.’
Det här var inte hennes eget Volvokort, utan min fars. Jag skulle tro att den vanligaste utgången på sådana här situationer är att personen ifråga - efter ett par tappra försök - accepterar att kortet är förlorat och går vidare med livet. Min mor hör inte till dessa personer; istället hävdar hon att verktyget vi behöver är en pincett. Så hon insisterar på att jag skall ta bilen, åka hem, leta upp en pincett och komma tillbaka, vilket jag till slut blir tvungen att göra, ivägskickad med orden ”Säg inget till pappa!”
När pincetten (låt mig understryka: Pincetten.) väl var på plats så kunde min mor utan större ansträngningar pilla ut kortet. Jag behöver nog egentligen inte ens påpeka att de andra närvarande bilisterna, i väntan på tankning, var både fascinerade och roade av spektaklet. Vardagsunderhållning, nu vid en bensinstation nära dig.
Humani Corporis.
Under en av mina sällsamma krogrundor fick jag allt eftersom kvällen fortlöpte, sällskap av vilt främmande personer som var och en kände behovet att understryka vissa delar av min personlighet. En hävdade att han ”ogillade min blick” för att den var ”obehaglig och dömande”, vilket jag kan förstå då jag har för ovana att stirra på folk (ahem) och i synnerhet särskilt intensivt om jag råkar vara alkoholpåverkad. Senare under kvällen mötte jag och samtalade med två andra som båda avbröt sig under vår smått tungrodda konversation och påstod något försynt att jag var ”så himla aggressiv!”. Det här var så överraskande och oväntat att jag i det närmaste genomgick en smärre sekunderlång personlighetskris på plats. Jag tror till och med att jag kontrade deras konstaterande med ett förvirrat ”Eh... Det kanske beror på mina ögonbryn?” Det är mig fullständigt obegripligt hur någon skulle kunna uppleva mig som aggressiv av alla de adjektiv som finns att applicera, jag har åtminstone alltid sett mig som mycket anspråkslös/ynklig, platt och tråkig. Å andra sidan så har jag faktiskt gått omkring i vad som känns flertalet veckor nu och varit konstant förbannad efter att ha lyssnat till vad J har råkat ut för den senaste tiden under sina bisarra sjukhusvistelser. Det förakt och den bitterhet jag har byggt upp efter mina egna år av närkamper med vården har kommit upp till ytan igen, vilket jag måste ha kanaliserat ganska ohämmat även ute bland människor och alkoholflöde. Jag har försökt intala mig själv att det nog måste ha skett någon slags förändring vad gäller hur man väljer att handskas med patienter - det var trots allt ett tag sedan jag sist satte min fot i steril omgivning - men uppenbarligen existerar och dominerar samma bedrövliga inkompetens fortfarande. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kritiserar läkarauktoriteten ostraffat, och tro mig: jag har spenderat så mycket tid att tycka synd om mig själv, hade man upprättat en OS-gren i självömkan så hade jag med all säkerhet varit flerfaldig mästare, och dessutom obesegrad sådan. Så till den grad att jag inte bara har vältrat mig i min egen ömkan, jag har både simmat, sovit, skitit och urinerat i den. Nu för tiden har jag slutat plaska i min egen potta, jag är bara förargad. Förargad och äcklad över hur de allra flesta läkare verkar se sina patienter enbart som kroppar till för dem att reparera. Glömd är du som individ, glömd är din underdåniga position och den extrema känslan av utsatthet som uppstår när man tvingas lägga sig själv i någon annans händer och lita på att de vet vad de gör. Och glömt är det faktum att även om man som läkare lyckas göra någon fysiskt intakt igen, så finns alltid möjligheten att denne i processen blivit psykiskt raserad istället, allt på grund av hur man bemöts och behandlas. Now suck on that one.
This is not an open letter.
| Tomas: Tänk om du blev så nervös att du gjorde fyra gånger så tjocka ögonbryn som du brukar, och de bara: * ringa vakt * Då detta är precis en sådan sak som jag skulle kunna göra, utan att överdriva, så är det makalöst att jag lyckades hålla både ögonbrynspenna och nerver såpass i styr att jag fick mig iväg på anställningsintervjun, trots att jag stod på Stadshagens tunnelbanestation i tio minuter och skakade av nervositet, så högröd i ansiktet att jag i Amsterdam skulle ha kunnat passera för en gatulykta längst Red-light District utan svårigheter. Mot alla odds kände jag mig plötsligt iskall till sinnes så fort den rekryteringsansvarige dök upp, förmodligen på grund av att han så oansträngt förkroppsligade mina fördomar om hur "alla" Stockholmare är trångsynta slynglar till karriärsmänniskor som inte tänker längre än deras snäva, skräddarsydda kavajer stryper blodtillförseln, vilket både roade och provocerade mig oerhört. Han passade till exempel på att kommentera hur det i mitt CV stod att jag är en skapande, kreativ person som gärna fotograferar och hur "det var en annorlunda utveckling, med tanke på hur jag kommer från en garnisonsstad som Boden." Jag tog naturligtvis till mig dessa visdomsord, numera står det i mitt CV under fritidsaktiviteter: "Jag kör gärna ut mina kanoner till Sveafältet och skjuter lite kula om kvällarna. Jag finner det även högst tillfredsställande att rulla till Ica i min pansarvagn." Man sade att man skulle höra av sig nästa vecka till de som går vidare för en andra intervju, och jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur det egentligen gick, vilket slags intryck jag gjorde. Jag förvånade dock mig själv genom att vara både rapp i käften och kapabel till stadig ögonkontakt hela tiden. En förmodad 50/50-situation där jag gjorde riktigt skapligt ifrån mig den första halvtimmen för att sedan göra några mindre smickrande magplask de resterande trettio minuterna där jag pinsamt nog ströp mig själv i olika förvirrade cirkelargument. När karln frågade mig om vilket beslut som varit mitt livs svåraste, så var det faktiskt den enda fråga som jag valde att inte svara på. Det är mycket möjligt att jag borde ha gett svar på tal som med alla andra frågor, sagt att mitt livs svåraste beslut var när man gav mig som femtonåring följande ultimatum: Antingen kapar och roterar vi dina höftben och du får lära dig att gå från början igen, eller så får du leva med daglig smärta, muskelslitage och du lär få börja gå med käpp innan du fyllt 25 och sedan göra det resten av ditt liv". Ett mycket konkret svar som definitivt hade gett situationen en dramatisk, oavsiktligt dräpande touch och antagligen chockerat honom förhoppningsvis så svårt att han aldrig vågat ställa frågan till arbetssökande igen. Men jag bestämde mig - som den belevade kvinna och inbundna, reserverade norrlänning jag är - att låta det vara osagt. Mycket lustigt, egentligen, att jag precis slängt ur mig lite skriftlig dynga utan större ansträngning och ändå har jag suttit hela dagen med ögonen granskandes frågan 'Hur skulle du beskriva din personlighet?' - utan att kunna precisera eller uttrycka mig alls. Sådan är min elokvens? I desperation vände jag mig till mina kära föräldrar i hopp om hjälp på vägen. Jag: Hur tycker du att jag är som person? Mor: (ser fundersam ut) Mm.. Du är ju... Positiv... (tystnar tvärt. Börjar skratta) Förlåt, nej. Men du är ju åtminstone snäll iallafall. - Jag: Jag behöver lite hjälp. Hur skulle du beskriva min personlighet, egentligen? Far: (blixtsnabbt) Euforisk! (kort paus följer innan båda brister ut i gapskratt) |
Calm like a bomb.
Det här med att vara arbetssökande och tvingas ägna sin tid till att upprätta CV och personliga brev försätter mig i tidigare nämnda sinnestillstånd där jag inte riktigt vet om jag skall skratta eller gråta, med tanke på att jag fyller mina brev med såpass mycket skitsnack att avföringen skulle kunna rinna mellan raderna. Jag vill ideligen radera varje mening där jag yrkar på någon positiv egenskap som egentligen inte existerar hos mig, och istället skriva "Jag besitter inte någon av de personliga egenskaper ni önskar. Visserligen har jag jobbat fyra månader hos Banverket och utförde mina tillsatta uppgifter trots att jag var nära ett sammanbrott 90% av tiden men lyckades ändå med konststycket att förvisa två resenärer till Riksgränsen i ett svagt ögonblick för att jag har lika hög stresstolerans som Robinson-Emma har kunskaper om nazireferenser. Önskar ni däremot förgylla er arbetsplats med en lillgammal kvinna i behov av social träning och som har självupptagen humor är jag rätt person för Er. Jag kan erbjuda full koll på kontorets kaffemaskin då det är där jag med all sannolikhet kommer spendera den mesta av min tid. Är Ni dessutom sådana som roas av avvikelser från den samhälleliga normen utlovas underhållning var gång jag passerar, av den orsaken att jag lider av hälta (Ni kan till exempel visualisera ett figurativt träben?). Jag kan även användas vid föredrag/seminarium där man vill demonstrera vilken sorts personlighetstyp man inte bör anställa till sitt företag, såvida man inte har för avsikt att köra det i graven. Låter detta intressant? Tveka inte - hör av er redan idag! Edra, Moa."
Detta skrev jag tidigt imorse, för att sedan notera ett missat samtal - nummer totalt obekant - på min mobil, vilket visade sig komma av en jobbansökan jag skickade in i söndags. Senare under dagen ringde man upp mig igen och vill ha mig till en anställningsintervju. Behöver jag säga att jag mår riktigt illa över att vad jag skrivit ovan kommer bli smärtsamt uppenbart vid intervjuns tidpunkt? Att stanken av mitt skitsnack kommer sticka i näsborrarna på den rekryteringsansvarige i flera dagar efteråt? Jag skulle kunna strunta i att dyka upp, låta det gå mig förbi då jag inte har någon större lust att inleda det nya året med ännu ett misslyckande eftersom jag inte har nerver eller social kompetens att ta mig igenom en intervju såpass skapligt att jag ens skulle bli övervägd för faktisk anställning. Men till och med jag inser att jag måste göra det, just på grund av att jag saknar erfarenhet av anställningsintervjuer. Visst, jag lär inte komma någon vart på det här försöket, men det banar åtminstone en bättre väg för nästa.
(+ PS! Observera att jag får användning av min fickplunta på tåget. Thank you, Aslak!)
Detta skrev jag tidigt imorse, för att sedan notera ett missat samtal - nummer totalt obekant - på min mobil, vilket visade sig komma av en jobbansökan jag skickade in i söndags. Senare under dagen ringde man upp mig igen och vill ha mig till en anställningsintervju. Behöver jag säga att jag mår riktigt illa över att vad jag skrivit ovan kommer bli smärtsamt uppenbart vid intervjuns tidpunkt? Att stanken av mitt skitsnack kommer sticka i näsborrarna på den rekryteringsansvarige i flera dagar efteråt? Jag skulle kunna strunta i att dyka upp, låta det gå mig förbi då jag inte har någon större lust att inleda det nya året med ännu ett misslyckande eftersom jag inte har nerver eller social kompetens att ta mig igenom en intervju såpass skapligt att jag ens skulle bli övervägd för faktisk anställning. Men till och med jag inser att jag måste göra det, just på grund av att jag saknar erfarenhet av anställningsintervjuer. Visst, jag lär inte komma någon vart på det här försöket, men det banar åtminstone en bättre väg för nästa.
(+ PS! Observera att jag får användning av min fickplunta på tåget. Thank you, Aslak!)
