Sanningen, en fredagseftermiddag.
Nej, det är inte blod, det är en BIB-påse.
Kan Hanna Fridén så kan jag. Blogga om avföring, alltså.
Cecilia säger:
Argh. Måste gå och sjösätta brungäddan.
deserie säger:
Haha. Gör det.
Cecilia säger:
:D
deserie säger:
;p
Cecilia säger:
Eller offra till porslinsguden.
deserie säger:
Eller helt enkelt, läsa bibeln.
Cecilia säger:
HAHA.
Argh. Måste gå och sjösätta brungäddan.
deserie säger:
Haha. Gör det.
Cecilia säger:
:D
deserie säger:
;p
Cecilia säger:
Eller offra till porslinsguden.
deserie säger:
Eller helt enkelt, läsa bibeln.
Cecilia säger:
HAHA.
The piano has been drinking (not me)
14 September 2008: Jag har inga skiljelinjer på de passerande dagarna, de verkar träda efter varandra på en lång ändlös tråd och varje dag är densamma, ingenting har slutat och ingenting har tagit vid. Jag håller mig för det mesta på övervåningen, stänger in mig, kliver inte upp ur sängen trots att jag har legat där orörlig såpass länge att det har börjat göra konstant ont i vissa delar av ryggen. Luften känns dålig, tung och kvävande trots att jag låter fönstret stå öppet för både daglig och nattlig svalka - jag önskar att jag kunde sluta uppfatta min omgivning såsom jag är, såsom jag känner mig, på det sättet kanske min existens skulle kännas mindre outhärdlig.
Och ungefär som ovan - dock ett halvår senare - upplever jag min nuvarande tillvaro. Jag börjar långsamt inse att jag knappast kommer stå ut med fler timmar av noggrann introspektion och konstant tristess. På fredag skall min mor och far delta i en pokerkväll på Banverket och jag överväger stillsamt att montera upp en vajer eller långt rep från byggnadens största balkong för att sedan hänga där, dingla och kalla det ”Performance Art: Acts of Desperation” tills de återanställer mig som trafikinformatör. Ja, jag är så urbota less på ”det här” att jag gladeligen skulle sätta mig och skråla i de norrländska stationshögtalarna igen, trots att jag spenderat hela sommaren med att gnälla om just detta. Det måste hur som helst ha varit min leda som gjorde att jag i fredags drabbades av ett plötsligt och enormt behov av att ”socialisera” - det var även första gången som jag kom på mig själv med att genuint önska att min minimala bekantskapskrets vore lite större, då ingen delade min plötsliga energi och/eller ville slå följe med mig på klubbpremiären av The Gap.
Klockan 22 hade jag precis börjat acceptera att jag nog skulle få nöja mig med ett solitärt vinglas och Imperiet på högsta volym, då jag fick tag på C som vänligt nog erbjöd sig att följa med ut en sväng. Jag kastade mig bokstavligen på den sista bussen från Boden in till Luleå efter att ha gjort ett klädesombyte på under en minut och satt som bäst i mitt säte och försökte försäkra mig om att jag inte råkat dra på mig en sopsäck/mjukisbyxor eller kladdat det dagsgamla sminket över hela ansiktet, då min telefon ringde. Det var C på plats i Luleå, som informerade mig om att kön till Kafelino var lika lång som ett livsöde och att det därför inte skulle vara någon idé att gå ut, så hon skulle åka hem till sig igen. Jaha? Där satt jag på en folktom buss och tänkte att nåväl, det skulle säkert ordna sig - allt jag behövde göra var att snopet ringa till min mor, förklara att mina planer blivit inställda, hoppa av på närmsta busshållplats och låta henne hämta mig. Trodde jag.
Eder kvinna: (Förklarar utförligt varför det inte blir någon utekväll)
Mor: NÄ! JAG TÄNKER INTE KOMMA OCH HÄMTA DIG NU! NÄR DU VÄL HAR KOMMIT FRAM
SÅ HAR KÖN SÄKERT MINSKAT OCH SÅ KAN DU GÅ IN, DANSA OCH HA ROLIGT! RING MIG NÄR DU ÄR KLAR!
Eder kvinna: (paus) (förtvivlat/skräckslaget tonläge) Jag är ju själv! Mitt sällskap har åkt hem!
Mor: MYCKET BRA! DU KAN BEHÖVA GÅ UT ENSAM! RING SEDAN - HEJ!
Möjligen är det den här typen av uppfostran som brukar gå under etiketten Tough Love(?) Jag hade alltså inget annat val än att åka hela vägen in till Luleå på grund av en obstinat mor, enbart för att konstatera att köbildningen var precis lika lång som tidigare fastslagits. Efter tio minuters väntan och förstrött filosoferande fastnaglad i backen utanför Kafelino insåg även jag att jag skulle få vänta hela natten på att bli insläppt och lyckligtvis gick min mor med på att hämta mig, efter försäkran om att jag Verkligen Försökt. Min fredagskväll och omöjliga energi gick således till spillo för lite köande och In-Waiting-Of-My-Stubborn-Mother. Men det var värt ett försök, antar jag?
Nu skall jag ta mig an de åtta sushibitar jag beställt, för att sedan vältra mig i raspiga, djupa whiskyröster á Leonard Cohen, Nick Cave, Tom Waits, Janis Joplin, Patti Smith — och hoppas på en ljusare morgondag: för att cyniskt utmana det norrländska svårmodet, naturligtvis.
(PS) - Jag sitter alltför ofta vaken 01:55 och identifierar mig alldeles för mycket med Ally McBeals karaktär - The Biscuit - John Cage. Ses här i svart kostym utföra sin (Barry White Dance)
Och ungefär som ovan - dock ett halvår senare - upplever jag min nuvarande tillvaro. Jag börjar långsamt inse att jag knappast kommer stå ut med fler timmar av noggrann introspektion och konstant tristess. På fredag skall min mor och far delta i en pokerkväll på Banverket och jag överväger stillsamt att montera upp en vajer eller långt rep från byggnadens största balkong för att sedan hänga där, dingla och kalla det ”Performance Art: Acts of Desperation” tills de återanställer mig som trafikinformatör. Ja, jag är så urbota less på ”det här” att jag gladeligen skulle sätta mig och skråla i de norrländska stationshögtalarna igen, trots att jag spenderat hela sommaren med att gnälla om just detta. Det måste hur som helst ha varit min leda som gjorde att jag i fredags drabbades av ett plötsligt och enormt behov av att ”socialisera” - det var även första gången som jag kom på mig själv med att genuint önska att min minimala bekantskapskrets vore lite större, då ingen delade min plötsliga energi och/eller ville slå följe med mig på klubbpremiären av The Gap.
Klockan 22 hade jag precis börjat acceptera att jag nog skulle få nöja mig med ett solitärt vinglas och Imperiet på högsta volym, då jag fick tag på C som vänligt nog erbjöd sig att följa med ut en sväng. Jag kastade mig bokstavligen på den sista bussen från Boden in till Luleå efter att ha gjort ett klädesombyte på under en minut och satt som bäst i mitt säte och försökte försäkra mig om att jag inte råkat dra på mig en sopsäck/mjukisbyxor eller kladdat det dagsgamla sminket över hela ansiktet, då min telefon ringde. Det var C på plats i Luleå, som informerade mig om att kön till Kafelino var lika lång som ett livsöde och att det därför inte skulle vara någon idé att gå ut, så hon skulle åka hem till sig igen. Jaha? Där satt jag på en folktom buss och tänkte att nåväl, det skulle säkert ordna sig - allt jag behövde göra var att snopet ringa till min mor, förklara att mina planer blivit inställda, hoppa av på närmsta busshållplats och låta henne hämta mig. Trodde jag.
Eder kvinna: (Förklarar utförligt varför det inte blir någon utekväll)
Mor: NÄ! JAG TÄNKER INTE KOMMA OCH HÄMTA DIG NU! NÄR DU VÄL HAR KOMMIT FRAM
SÅ HAR KÖN SÄKERT MINSKAT OCH SÅ KAN DU GÅ IN, DANSA OCH HA ROLIGT! RING MIG NÄR DU ÄR KLAR!
Eder kvinna: (paus) (förtvivlat/skräckslaget tonläge) Jag är ju själv! Mitt sällskap har åkt hem!
Mor: MYCKET BRA! DU KAN BEHÖVA GÅ UT ENSAM! RING SEDAN - HEJ!
Möjligen är det den här typen av uppfostran som brukar gå under etiketten Tough Love(?) Jag hade alltså inget annat val än att åka hela vägen in till Luleå på grund av en obstinat mor, enbart för att konstatera att köbildningen var precis lika lång som tidigare fastslagits. Efter tio minuters väntan och förstrött filosoferande fastnaglad i backen utanför Kafelino insåg även jag att jag skulle få vänta hela natten på att bli insläppt och lyckligtvis gick min mor med på att hämta mig, efter försäkran om att jag Verkligen Försökt. Min fredagskväll och omöjliga energi gick således till spillo för lite köande och In-Waiting-Of-My-Stubborn-Mother. Men det var värt ett försök, antar jag?
Nu skall jag ta mig an de åtta sushibitar jag beställt, för att sedan vältra mig i raspiga, djupa whiskyröster á Leonard Cohen, Nick Cave, Tom Waits, Janis Joplin, Patti Smith — och hoppas på en ljusare morgondag: för att cyniskt utmana det norrländska svårmodet, naturligtvis.
(PS) - Jag sitter alltför ofta vaken 01:55 och identifierar mig alldeles för mycket med Ally McBeals karaktär - The Biscuit - John Cage. Ses här i svart kostym utföra sin (Barry White Dance)
