Fucking up the end game
skrivet 22:a april:
Jag har drömmar där jag gråter så våldsamt att kroppen skakar, luften når inte ner till lungorna och tårarna gör att jag inte kan se - ingen och ingenting kan få mig att sluta. Jag vaknar tungsint med falska minnesbilder av förskräckta blickar från förbipasserande, en överhängande undran om varför ”hon inte slutar någon gång!” och samtidigt en befriande känsla, då jag sällan ägnar speciellt mycket tid till mina tårkanaler (såvida det inte handlar om sena nätters naturprogram och muränor, ehrm) så jag nöjer mig uppenbarligen med att tjuta i mitt undermedvetna. Att sluta med ångestdämpande var definitivt inte mitt klokaste påfund och nu är jag alldeles för orkeslös för att börja om, trots att allting pekar på att det är vad jag borde göra då inte ens jag kan ignorera konturerna av min sjukdomsbild som blir allt mer framträdande ju längre tiden går. Jag har spenderat hundralappar på läkarbesök och blodprover - enligt dessa är jag frisk som en nötkärna och man kan inte förklara mina symptom. Jag är naturligtvis alldeles oavsett övertygad om att någonting är hemskt fel och att jag kommer falla död ner inom en kort period, må det vara en tumörs långsamt skridande verk eller tyngden av en flygel som landar på mitt kranium.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och försöker ignorera mitt illamående, min diffusa huvudvärk och känslan av att min mun har blivit utsatt för olika objekt vars ändamål är att riva saker, typ en potatisskalare eller en trädgårdsräfsa som dessutom blivit doppade i valfri bitter smak för att sedan löpa amok i min käft (doctor’s orders; ”försök att inte tänka på det.”) Om mindre än tre timmar sitter jag på tåget ner till Malmö där jag stannar på något obestämd tid, och då perioden januari-april har vuxit sig till ett enda stort väntrum kantad av tröga, händelselösa timmar så borde jag vara överlycklig å denna förändrings vägnar. Jag borde andas ut av lättnad och se fram emot att äntligen få ta fram min gröna kappa som välkomnar våren, som andas löften och Italien 2008. Men jag är så bedövad av min ångest att det hela enbart känns besvärligt, till och med den gröna färgen besvärar mig eftersom jag vant mig vid att nästan uteslutande bära svart igen. (Jag besväras av en jävla palett, herregud)
Jag får dagligen återuppleva pubertala beteenden genom min tolvåriga lillasyster och hon är i det närmaste en spegelbild av hur tvillingsyster H var som yngre. Det är oerhört viktigt att ha ”coola” kläder, ögonen skall vara svartmarkerade, håret skall vara större än ens kroppshydda och musiken skall skräna falskt genom läpparna på ledsna indiekillar som enligt min mening borde ägna livet åt att kamma håret istället då det finns mer hopp om dessa döda celler än den såkallade sångrösten. Jag genomled mina tonår mestadels till vrålen av Broder Daniel, Kent och ”St James” som min syster spelade på högsta volym. Den sistnämnda var en stor favorit och denne bytte namn lika ofta som genomsnittspersonen blinkar. Den sistnämnda var också den som det var mest plågsamt att behöva lyssna till som ”utomstående” (det vill säga, vi som var tvungna att lyssna när musiken hursomhelst överröstade allt annat) och jag minns att jag tänkte att jag åtminstone bara behövde gå igenom det här en gång. Vem tror ni har grävt fram alla dessa låtar ur musikarkivet och låter dessa gå i glödhet repris? Exakt.
Samtidigt är det bisarrt att känna igen så mycket av H i henne, jag kan inte identifiera mig överhuvudtaget. När jag var tolv år hade jag huvudet så långt upp i det blå att ingen annan kunde nå mig, musik hade förmodligen behövts i mitt liv men det intresserade mig inte då. Jag sket fullständigt i om jag råkade gå till skolan och hade glömt att vika till kragen på de fula tröjor jag bar. Jag hade fortfarande låtsaskompisar, antagligen för att jag var alldeles för blyg för att kunna sträcka ut handen till den mer realistiska sorten och jag hade precis upptäckt internet. Det hade aldrig fallit mig in att tjata på min mor om att få pierca läppen med ’snake bites’ eller att hänga på ungdomsgårdar till klockan 23. Det är möjligt att det hade gjort mig gott. Det är möjligt att jag hade blivit mindre ängslig och en bättre ”people person”, det är möjligt att det inte hade förändrat någonting. Det gick an ändå, det går an ändå.
Nu har jag ett tåg att passa. Och poängen med dravlet ovan? Jag vet inte - jag klarade mig åtminstone utan St James?
Jag har drömmar där jag gråter så våldsamt att kroppen skakar, luften når inte ner till lungorna och tårarna gör att jag inte kan se - ingen och ingenting kan få mig att sluta. Jag vaknar tungsint med falska minnesbilder av förskräckta blickar från förbipasserande, en överhängande undran om varför ”hon inte slutar någon gång!” och samtidigt en befriande känsla, då jag sällan ägnar speciellt mycket tid till mina tårkanaler (såvida det inte handlar om sena nätters naturprogram och muränor, ehrm) så jag nöjer mig uppenbarligen med att tjuta i mitt undermedvetna. Att sluta med ångestdämpande var definitivt inte mitt klokaste påfund och nu är jag alldeles för orkeslös för att börja om, trots att allting pekar på att det är vad jag borde göra då inte ens jag kan ignorera konturerna av min sjukdomsbild som blir allt mer framträdande ju längre tiden går. Jag har spenderat hundralappar på läkarbesök och blodprover - enligt dessa är jag frisk som en nötkärna och man kan inte förklara mina symptom. Jag är naturligtvis alldeles oavsett övertygad om att någonting är hemskt fel och att jag kommer falla död ner inom en kort period, må det vara en tumörs långsamt skridande verk eller tyngden av en flygel som landar på mitt kranium.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och försöker ignorera mitt illamående, min diffusa huvudvärk och känslan av att min mun har blivit utsatt för olika objekt vars ändamål är att riva saker, typ en potatisskalare eller en trädgårdsräfsa som dessutom blivit doppade i valfri bitter smak för att sedan löpa amok i min käft (doctor’s orders; ”försök att inte tänka på det.”) Om mindre än tre timmar sitter jag på tåget ner till Malmö där jag stannar på något obestämd tid, och då perioden januari-april har vuxit sig till ett enda stort väntrum kantad av tröga, händelselösa timmar så borde jag vara överlycklig å denna förändrings vägnar. Jag borde andas ut av lättnad och se fram emot att äntligen få ta fram min gröna kappa som välkomnar våren, som andas löften och Italien 2008. Men jag är så bedövad av min ångest att det hela enbart känns besvärligt, till och med den gröna färgen besvärar mig eftersom jag vant mig vid att nästan uteslutande bära svart igen. (Jag besväras av en jävla palett, herregud)
Jag får dagligen återuppleva pubertala beteenden genom min tolvåriga lillasyster och hon är i det närmaste en spegelbild av hur tvillingsyster H var som yngre. Det är oerhört viktigt att ha ”coola” kläder, ögonen skall vara svartmarkerade, håret skall vara större än ens kroppshydda och musiken skall skräna falskt genom läpparna på ledsna indiekillar som enligt min mening borde ägna livet åt att kamma håret istället då det finns mer hopp om dessa döda celler än den såkallade sångrösten. Jag genomled mina tonår mestadels till vrålen av Broder Daniel, Kent och ”St James” som min syster spelade på högsta volym. Den sistnämnda var en stor favorit och denne bytte namn lika ofta som genomsnittspersonen blinkar. Den sistnämnda var också den som det var mest plågsamt att behöva lyssna till som ”utomstående” (det vill säga, vi som var tvungna att lyssna när musiken hursomhelst överröstade allt annat) och jag minns att jag tänkte att jag åtminstone bara behövde gå igenom det här en gång. Vem tror ni har grävt fram alla dessa låtar ur musikarkivet och låter dessa gå i glödhet repris? Exakt.
Samtidigt är det bisarrt att känna igen så mycket av H i henne, jag kan inte identifiera mig överhuvudtaget. När jag var tolv år hade jag huvudet så långt upp i det blå att ingen annan kunde nå mig, musik hade förmodligen behövts i mitt liv men det intresserade mig inte då. Jag sket fullständigt i om jag råkade gå till skolan och hade glömt att vika till kragen på de fula tröjor jag bar. Jag hade fortfarande låtsaskompisar, antagligen för att jag var alldeles för blyg för att kunna sträcka ut handen till den mer realistiska sorten och jag hade precis upptäckt internet. Det hade aldrig fallit mig in att tjata på min mor om att få pierca läppen med ’snake bites’ eller att hänga på ungdomsgårdar till klockan 23. Det är möjligt att det hade gjort mig gott. Det är möjligt att jag hade blivit mindre ängslig och en bättre ”people person”, det är möjligt att det inte hade förändrat någonting. Det gick an ändå, det går an ändå.
Nu har jag ett tåg att passa. Och poängen med dravlet ovan? Jag vet inte - jag klarade mig åtminstone utan St James?
