it's not OK

(Before) Man undrar ju såklart i sådana här skeden hur livet måste te sig för icke-nervösa varelser, för de som inte upplever hur kroppen konstant spänner sig som en fiolsträng av kött och blod, hur den ger efter i bisarra invärtes konvulsioner - säkerligen skulle jag behöva inta lugnande medel avsett för hästar på en daglig basis för att kunna anpassa mig till en högst konstlad, forcerad harmoni. Drömmar tar vid varandra som omslutande järnstänger om nätterna, jag drömmer om att jag står i ett makalöst folkhav och lyssnar på musik medan en främling utan ansikte håller om mig. Jag drömmer om stöld och bränder, vaknar av att jag sitter upp och skriker och morgontimmarna innebär alltid en kvävande ångest för att jag är rädd att mina rumskamrater skall ha blivit väckta av min artikulerade panik.

(After) Nu bor jag förvisso ensam i min egen lilla lägenhet sedan sista september och slipper åtminstone ovan nämnda orosfaktor involverande mina rumskamraters hörsel. Nattens mardrömsscenario handlade dock hur som helst ännu en gång om atombomber, svampmoln och total förstörelse. Jag vaknade vid femtiden utmattad av ängslan och vågade inte somna om. Jag försöker gång på gång intala mig själv att sådana här reaktioner är naturliga i samband med att flytta till en helt ny ort där det inte finns några skyddsnät att vira in sig i, det ”hör till” att känna sig fullständigt exponerad likt en köttslamsa på slaktarens bord, som om jag höll mitt skräckslagna hjärta i mina bara händer och såg det pulsera, svälla mellan mina fingrar. Men mitt liv har helt plötsligt blivit en felaktig pusselbit som inte passar i det mönster jag har lagt framför mig, trots fruktlösa försök att tvinga fram en sammankopplande struktur. Det är så uppenbart att jag har gjort fel, jag har valt fel och nu springer jag i ett nav utan synlig återvändo. Någon gång när jag har tid och ork skall jag redogöra för hur det har varit att flytta till Borås för att bo två månader i en bostad tillhörande en psykopatisk hyresvärd, jag skall redogöra för hur man går från rebellisk och förbannad till monoton och accepterande i frågor som ”Är Det Verkligen Normalt Att Hyresvärden Klampar In I Min Lägenhet Och Mitt Rum När Jag Sover?”. I skrivande stund är jag febrig, förkyld och har totalt tappat rösten - något som i morse ställde till stora problem när jag likt en slemhinna på två ben släpade mig till skolan för att veta vilken grupp jag hamnat i rörande en gruppuppgift. Jag hade mentalt konstruerat den briljanta planen att gå dit, ta till mig informationen och sedan släpa mig iväg obemärkt. Naturligtvis blev jag istället gruppledare och tillsagd att samla ihop min grupp bland hundratjugo mestadels främmande ansikten. ”Hojta bara och vifta lite!” uppmanade fruntimret till lärare vars entusiasm redan genomdränkt salen och dess närvaranden x antal gånger som om vi vore sittandes ovetande i lugn och ro på ett sjunkande Titanic. Detta fick till följd att jag fick väsa, vifta och pipa en lång stund för att försöka kommunicera min åkomma. ”Kan... I..hee... RATA!” bemöttes av ett förvirrat ”VAD MENAR DU?!” och så vidare. Jag antar att det är nu jag skall meditativt söka mig till mitt djupaste inre, finna Upplysning och Ren Sanning på ett invärtes språk som inte kan återges i tungomål. Nå. Istället väljer jag att återge en hjärtevärmande favorit i repris:

Eder vinna synar sig själv i hallspegeln, iklädd en nyinköpt tröja.
(högt för mig själv): Nej, det här går inte. Den är riktigt fin, men jag har aldrig på mig något såhär urringat. Jag ser ut som en.. En glädjeflicka!
Mor: (inifrån badrummet) I ditt fall, Moa, så tror jag att det skulle vara bra för dig att se ut som en hora ibland!