it's not OK

Likväl som jag aldrig brukar öppna när någon knackar på dörren så brukar jag heller aldrig bry mig om att svara när det ringer på hemtelefonen. Detta av mycket enkla anledningar; ingen i min begränsade umgängeskrets bor med sådan omnejd att de skulle kunna komma förbi anmälda endast genom en enkel knackning - alltså har den som står på tröskeln kommit för att träffa någon annan familjemedlem, varför jag skamlöst lämnar öppnandet av dörrar åt dem. Följdaktligen drar jag också helt sonika slutsatsen att om "mina närmaste" vill ha tag på mig, så ringer de på min mobiltelefon. Jag har alltid avskytt telefonkommunikation och de få gånger signalen ljuder blir jag både uppstressad och markant misstänksam - tidigare har jag kunnat låta det ringa, kika på displayen för att sedan ringa upp om det är ett nummer jag känner igen. Ett problem som jag förbisåg vad gäller jobbansökningar är att jag inte längre kan nonchalera inkommande samtal, trots okända nummer. Det här har tagit en egendomlig vändning vad gäller mina fobiska strategier för att kunna hantera luren - istället för att "rycka upp mig" och faktiskt svara på en gång vid ett dolt eller obekant nummer så springer jag till min dator istället och försöker knappa in numret på hitta.se. Det här är en lika tidsförödande, onödig process som det låter, det har aldrig hänt att jag har lokaliserat numret innan personen i andra änden har hunnit lägga på. Jag tror dock att till exempel "Sören Andersson. Musiklärare, Luleå" måste ha ringt fel. Jag har aldrig under min livstid haft musik tillsammans med någon Sören, och jag har svårt att tro att den musiklärare jag hade i högstadiet skulle ha fått för sig att ringa och höra efter var någonstans jag ligger i min musikaliska utveckling - det var redan då, med min avsaknad av taktkänsla och fingermotorik, evident att jag aldrig skulle bli ett pianovirtuoso. Man ringde mig hur som helst förra veckan för att meddela att jag inte fått jobbet, chockerande. Trots att det var precis vad jag hade väntat mig lämnar resultatet en sur eftersmak, en nedslående effekt som inte har varit lätt att bli av med. I kölvattnet av det här (+ en rad andra relevanta faktorer som jag inte tänker nämna) har jag spenderat nära en och en halv vecka i horisontalt läge, totalt oförmögen att ta mig upp ur sängen. Jag har inte ens orkat göra kaffe (mycket illa, förstår ni), istället har jag legat som paralyserad i min egen kropp och de enda rörelser jag gjort är de mina ögon åstadkommit där de rullat i sina hålor.

Jag insåg till sist att ingenting konstruktivt skulle komma av det här beteendet och har sedan dess bytt taktik - numera går jag runt och förhoppningsvis utstrålar konstlad sinnesfrid typ Jesus Kristus. Min syster med pojkvän anlände under helgen, jag bjöd L att ta del av vår stora middag och lördagskvällen bjöd på flera omgångar TP, vilt pokerspelande och hemmagjorda drinkar i form av San Fransisco och lakritshots. Det krävdes förvisso en hel del sprit, men när vår Plan A gick i stöpet så bestämde vi oss för att - i sann Pest/Kolera-anda - utföra ett socialt experiment alt. fältstudie: nämligen Gå Ut I Boden, något som ingen i sällskapet gjort förut. Vi hamnade på Ice, 18+ där man verkade hålla någon form av möhippa då merparten av de närvarande bar antingen balklänningar á High School Prom eller slips + kostym-kombinationen. Man spelade också otippade kompositioner som Five och Spice Girls-remixar, inte helt optimalt. Jag fick dock ta del av en mycket märklig händelse då en fullständigt redlös yngling kom fram till mig vid vårt bord och insisterade på - när han väl fått halvvägs kontroll över sin talförmåga mellan sluddringarna - att kalla mig Caroline. När jag upprepande försökte förklara att jag med all säkerhet inte var den kvinna han sökte och att jag hette Moa så blev han för några sekunder dödsförskräckt och skrek "SADE DU JOHAN?" för att sedan åter bli något lugnad efter att jag bokstaverat mitt namn ingående. Därefter insisterade han istället på att få bjuda mig på en drink. Jag accepterar extremt sällan drinkar från främlingar, nästan enbart för att jag ogillar de oskrivna förväntningar som verkar uppstå när det väl händer. Jag gjorde inte det den här gången heller, varpå min syster lutade sig över bordet för att vråla "DET ÄR VÄL KLART ATT DU SKALL KÖPA EN DRINK ÅT HENNE! IVÄG MED DIG NU!" Sagt och gjort. Denne raglade iväg och kom tillbaka tio minuter senare glad i hågen med en drink att sätta i mina händer, och ursäktade sig för att han än en gång hade glömt vad jag egentligen hette. (Här var jag riktigt nära på att förkunna "Minns ni inte. Johan var det." men tyglade mig) Han sade att det 'hade varit trevligt att träffa mig' för att sedan säga adjö, försvinna in i folkvimlet och lämna mig till att i lugn och ro förtära min blaskiga drink som gick laget runt - en aning udda, men förträffligt. Även Boden har sina sidor bland 90talshits och balklänningar, minsann.