it's not OK

Under en av mina sällsamma krogrundor fick jag allt eftersom kvällen fortlöpte, sällskap av vilt främmande personer som var och en kände behovet att understryka vissa delar av min personlighet. En hävdade att han ”ogillade min blick” för att den var ”obehaglig och dömande”, vilket jag kan förstå då jag har för ovana att stirra på folk (ahem) och i synnerhet särskilt intensivt om jag råkar vara alkoholpåverkad. Senare under kvällen mötte jag och samtalade med två andra som båda avbröt sig under vår smått tungrodda konversation och påstod något försynt att jag var ”så himla aggressiv!”. Det här var så överraskande och oväntat att jag i det närmaste genomgick en smärre sekunderlång personlighetskris på plats. Jag tror till och med att jag kontrade deras konstaterande med ett förvirrat ”Eh... Det kanske beror på mina ögonbryn?” Det är mig fullständigt obegripligt hur någon skulle kunna uppleva mig som aggressiv av alla de adjektiv som finns att applicera, jag har åtminstone alltid sett mig som mycket anspråkslös/ynklig, platt och tråkig.

Å andra sidan så har jag faktiskt gått omkring i vad som känns flertalet veckor nu och varit konstant förbannad efter att ha lyssnat till vad J har råkat ut för den senaste tiden under sina bisarra sjukhusvistelser. Det förakt och den bitterhet jag har byggt upp efter mina egna år av närkamper med vården har kommit upp till ytan igen, vilket jag måste ha kanaliserat ganska ohämmat även ute bland människor och alkoholflöde. Jag har försökt intala mig själv att det nog måste ha skett någon slags förändring vad gäller hur man väljer att handskas med patienter - det var trots allt ett tag sedan jag sist satte min fot i steril omgivning - men uppenbarligen existerar och dominerar samma bedrövliga inkompetens fortfarande. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kritiserar läkarauktoriteten ostraffat, och tro mig: jag har spenderat så mycket tid att tycka synd om mig själv, hade man upprättat en OS-gren i självömkan så hade jag med all säkerhet varit flerfaldig mästare, och dessutom obesegrad sådan. Så till den grad att jag inte bara har vältrat mig i min egen ömkan, jag har både simmat, sovit, skitit och urinerat i den. Nu för tiden har jag slutat plaska i min egen potta, jag är bara förargad. Förargad och äcklad över hur de allra flesta läkare verkar se sina patienter enbart som kroppar till för dem att reparera. Glömd är du som individ, glömd är din underdåniga position och den extrema känslan av utsatthet som uppstår när man tvingas lägga sig själv i någon annans händer och lita på att de vet vad de gör. Och glömt är det faktum att även om man som läkare lyckas göra någon fysiskt intakt igen, så finns alltid möjligheten att denne i processen blivit psykiskt raserad istället, allt på grund av hur man bemöts och behandlas. Now suck on that one.