it's not OK

Följande skrev jag den andra januari;

”Den absolut bästa julklappen jag någonsin fått måste vara min boxningssäck + handskar, hands down. Den absolut ynkligaste, mest patetiska synen i universella mått måste vara jag, när jag försöker att slå på den. För det första kan jag inte slåss överhuvudtaget, och för det andra så räcker det med tio minuter innan jag säckar ihop, bokstavligen. Till och med en asmatiker med punkterade lungor har bättre luftvägar än jag efter en boxningsomgång lång som en rökpaus och på nivå ”Way Below Special Olympics” där en armlös man eller kvinna skulle kunna få in en rak höger mer träffsäkert än de taffliga försök-till-() som jag lyckas åstadkomma. Definitivt helt oacceptabelt.”

Jag kunde tidigare i afton olyckligt konstatera att så är fortfarande fallet: Tio minuter av banka-på-säcken resulterar i att jag väser oroväckande likt Darth Vader och hade jag bara en sådan mask till hands skulle jag säkert kunna sprida lite skräck i kvarteren genom att ligga på lur för att sedan kasta mig framför någon och skrika ’I’M YOUR FATHER!”. Det hela är förstås föga förvånande då jag med mitt ständiga kringflackande över Sverigekartan inte har haft tid att slåss kontinuerligt och jag har därmed inte heller givit mig själv en ordentlig chans att komma i närheten av någon slags synonym till ”kondition.”

Jag har även precis kommit i underfund med att det är inte för intet som man har sitt gage med egendomliga uppträdanden/beteenden. Jag skulle häromdagen göra min mor sällskap i bilen under en åktur - vi behövde dock tanka, varför vi åkte till närmsta Volvo-bensinstation som råkade ligga ungefär en kilometer från vår bostad. Min mor går ut för att ta sig an pumpen och kortautomaten medan jag väntar i passagerarsätet. En minut senare stirrar jag på min mor som utan förvarning har börjat ömsom SLÅ med knytknävarna på automaten, ömsom göra yviga uppgivna gester. När jag till slut går ut och undrar vad som står på förklarar hon att ”hon råkat stoppa in kortet i springan för kvittot.” Detta trots att den här springan är försedd med en bred remsa där det med stora versaler står ’SÄTT INTE IN DITT KORT HÄR.’

Det här var inte hennes eget Volvokort, utan min fars. Jag skulle tro att den vanligaste utgången på sådana här situationer är att personen ifråga - efter ett par tappra försök - accepterar att kortet är förlorat och går vidare med livet. Min mor hör inte till dessa personer; istället hävdar hon att verktyget vi behöver är en pincett. Så hon insisterar på att jag skall ta bilen, åka hem, leta upp en pincett och komma tillbaka, vilket jag till slut blir tvungen att göra, ivägskickad med orden ”Säg inget till pappa!”

När pincetten (låt mig understryka: Pincetten.) väl var på plats så kunde min mor utan större ansträngningar pilla ut kortet. Jag behöver nog egentligen inte ens påpeka att de andra närvarande bilisterna, i väntan på tankning, var både fascinerade och roade av spektaklet. Vardagsunderhållning, nu vid en bensinstation nära dig.