This is not an open letter.
| Tomas: Tänk om du blev så nervös att du gjorde fyra gånger så tjocka ögonbryn som du brukar, och de bara: * ringa vakt * Då detta är precis en sådan sak som jag skulle kunna göra, utan att överdriva, så är det makalöst att jag lyckades hålla både ögonbrynspenna och nerver såpass i styr att jag fick mig iväg på anställningsintervjun, trots att jag stod på Stadshagens tunnelbanestation i tio minuter och skakade av nervositet, så högröd i ansiktet att jag i Amsterdam skulle ha kunnat passera för en gatulykta längst Red-light District utan svårigheter. Mot alla odds kände jag mig plötsligt iskall till sinnes så fort den rekryteringsansvarige dök upp, förmodligen på grund av att han så oansträngt förkroppsligade mina fördomar om hur "alla" Stockholmare är trångsynta slynglar till karriärsmänniskor som inte tänker längre än deras snäva, skräddarsydda kavajer stryper blodtillförseln, vilket både roade och provocerade mig oerhört. Han passade till exempel på att kommentera hur det i mitt CV stod att jag är en skapande, kreativ person som gärna fotograferar och hur "det var en annorlunda utveckling, med tanke på hur jag kommer från en garnisonsstad som Boden." Jag tog naturligtvis till mig dessa visdomsord, numera står det i mitt CV under fritidsaktiviteter: "Jag kör gärna ut mina kanoner till Sveafältet och skjuter lite kula om kvällarna. Jag finner det även högst tillfredsställande att rulla till Ica i min pansarvagn." Man sade att man skulle höra av sig nästa vecka till de som går vidare för en andra intervju, och jag har faktiskt inte den blekaste aning om hur det egentligen gick, vilket slags intryck jag gjorde. Jag förvånade dock mig själv genom att vara både rapp i käften och kapabel till stadig ögonkontakt hela tiden. En förmodad 50/50-situation där jag gjorde riktigt skapligt ifrån mig den första halvtimmen för att sedan göra några mindre smickrande magplask de resterande trettio minuterna där jag pinsamt nog ströp mig själv i olika förvirrade cirkelargument. När karln frågade mig om vilket beslut som varit mitt livs svåraste, så var det faktiskt den enda fråga som jag valde att inte svara på. Det är mycket möjligt att jag borde ha gett svar på tal som med alla andra frågor, sagt att mitt livs svåraste beslut var när man gav mig som femtonåring följande ultimatum: Antingen kapar och roterar vi dina höftben och du får lära dig att gå från början igen, eller så får du leva med daglig smärta, muskelslitage och du lär få börja gå med käpp innan du fyllt 25 och sedan göra det resten av ditt liv". Ett mycket konkret svar som definitivt hade gett situationen en dramatisk, oavsiktligt dräpande touch och antagligen chockerat honom förhoppningsvis så svårt att han aldrig vågat ställa frågan till arbetssökande igen. Men jag bestämde mig - som den belevade kvinna och inbundna, reserverade norrlänning jag är - att låta det vara osagt. Mycket lustigt, egentligen, att jag precis slängt ur mig lite skriftlig dynga utan större ansträngning och ändå har jag suttit hela dagen med ögonen granskandes frågan 'Hur skulle du beskriva din personlighet?' - utan att kunna precisera eller uttrycka mig alls. Sådan är min elokvens? I desperation vände jag mig till mina kära föräldrar i hopp om hjälp på vägen. Jag: Hur tycker du att jag är som person? Mor: (ser fundersam ut) Mm.. Du är ju... Positiv... (tystnar tvärt. Börjar skratta) Förlåt, nej. Men du är ju åtminstone snäll iallafall. - Jag: Jag behöver lite hjälp. Hur skulle du beskriva min personlighet, egentligen? Far: (blixtsnabbt) Euforisk! (kort paus följer innan båda brister ut i gapskratt) |
Kommentarer
Trackback
