it's not OK

Följande skrev jag den andra januari;

”Den absolut bästa julklappen jag någonsin fått måste vara min boxningssäck + handskar, hands down. Den absolut ynkligaste, mest patetiska synen i universella mått måste vara jag, när jag försöker att slå på den. För det första kan jag inte slåss överhuvudtaget, och för det andra så räcker det med tio minuter innan jag säckar ihop, bokstavligen. Till och med en asmatiker med punkterade lungor har bättre luftvägar än jag efter en boxningsomgång lång som en rökpaus och på nivå ”Way Below Special Olympics” där en armlös man eller kvinna skulle kunna få in en rak höger mer träffsäkert än de taffliga försök-till-() som jag lyckas åstadkomma. Definitivt helt oacceptabelt.”

Jag kunde tidigare i afton olyckligt konstatera att så är fortfarande fallet: Tio minuter av banka-på-säcken resulterar i att jag väser oroväckande likt Darth Vader och hade jag bara en sådan mask till hands skulle jag säkert kunna sprida lite skräck i kvarteren genom att ligga på lur för att sedan kasta mig framför någon och skrika ’I’M YOUR FATHER!”. Det hela är förstås föga förvånande då jag med mitt ständiga kringflackande över Sverigekartan inte har haft tid att slåss kontinuerligt och jag har därmed inte heller givit mig själv en ordentlig chans att komma i närheten av någon slags synonym till ”kondition.”

Jag har även precis kommit i underfund med att det är inte för intet som man har sitt gage med egendomliga uppträdanden/beteenden. Jag skulle häromdagen göra min mor sällskap i bilen under en åktur - vi behövde dock tanka, varför vi åkte till närmsta Volvo-bensinstation som råkade ligga ungefär en kilometer från vår bostad. Min mor går ut för att ta sig an pumpen och kortautomaten medan jag väntar i passagerarsätet. En minut senare stirrar jag på min mor som utan förvarning har börjat ömsom SLÅ med knytknävarna på automaten, ömsom göra yviga uppgivna gester. När jag till slut går ut och undrar vad som står på förklarar hon att ”hon råkat stoppa in kortet i springan för kvittot.” Detta trots att den här springan är försedd med en bred remsa där det med stora versaler står ’SÄTT INTE IN DITT KORT HÄR.’

Det här var inte hennes eget Volvokort, utan min fars. Jag skulle tro att den vanligaste utgången på sådana här situationer är att personen ifråga - efter ett par tappra försök - accepterar att kortet är förlorat och går vidare med livet. Min mor hör inte till dessa personer; istället hävdar hon att verktyget vi behöver är en pincett. Så hon insisterar på att jag skall ta bilen, åka hem, leta upp en pincett och komma tillbaka, vilket jag till slut blir tvungen att göra, ivägskickad med orden ”Säg inget till pappa!”

När pincetten (låt mig understryka: Pincetten.) väl var på plats så kunde min mor utan större ansträngningar pilla ut kortet. Jag behöver nog egentligen inte ens påpeka att de andra närvarande bilisterna, i väntan på tankning, var både fascinerade och roade av spektaklet. Vardagsunderhållning, nu vid en bensinstation nära dig.

Under en av mina sällsamma krogrundor fick jag allt eftersom kvällen fortlöpte, sällskap av vilt främmande personer som var och en kände behovet att understryka vissa delar av min personlighet. En hävdade att han ”ogillade min blick” för att den var ”obehaglig och dömande”, vilket jag kan förstå då jag har för ovana att stirra på folk (ahem) och i synnerhet särskilt intensivt om jag råkar vara alkoholpåverkad. Senare under kvällen mötte jag och samtalade med två andra som båda avbröt sig under vår smått tungrodda konversation och påstod något försynt att jag var ”så himla aggressiv!”. Det här var så överraskande och oväntat att jag i det närmaste genomgick en smärre sekunderlång personlighetskris på plats. Jag tror till och med att jag kontrade deras konstaterande med ett förvirrat ”Eh... Det kanske beror på mina ögonbryn?” Det är mig fullständigt obegripligt hur någon skulle kunna uppleva mig som aggressiv av alla de adjektiv som finns att applicera, jag har åtminstone alltid sett mig som mycket anspråkslös/ynklig, platt och tråkig.

Å andra sidan så har jag faktiskt gått omkring i vad som känns flertalet veckor nu och varit konstant förbannad efter att ha lyssnat till vad J har råkat ut för den senaste tiden under sina bisarra sjukhusvistelser. Det förakt och den bitterhet jag har byggt upp efter mina egna år av närkamper med vården har kommit upp till ytan igen, vilket jag måste ha kanaliserat ganska ohämmat även ute bland människor och alkoholflöde. Jag har försökt intala mig själv att det nog måste ha skett någon slags förändring vad gäller hur man väljer att handskas med patienter - det var trots allt ett tag sedan jag sist satte min fot i steril omgivning - men uppenbarligen existerar och dominerar samma bedrövliga inkompetens fortfarande. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kritiserar läkarauktoriteten ostraffat, och tro mig: jag har spenderat så mycket tid att tycka synd om mig själv, hade man upprättat en OS-gren i självömkan så hade jag med all säkerhet varit flerfaldig mästare, och dessutom obesegrad sådan. Så till den grad att jag inte bara har vältrat mig i min egen ömkan, jag har både simmat, sovit, skitit och urinerat i den. Nu för tiden har jag slutat plaska i min egen potta, jag är bara förargad. Förargad och äcklad över hur de allra flesta läkare verkar se sina patienter enbart som kroppar till för dem att reparera. Glömd är du som individ, glömd är din underdåniga position och den extrema känslan av utsatthet som uppstår när man tvingas lägga sig själv i någon annans händer och lita på att de vet vad de gör. Och glömt är det faktum att även om man som läkare lyckas göra någon fysiskt intakt igen, så finns alltid möjligheten att denne i processen blivit psykiskt raserad istället, allt på grund av hur man bemöts och behandlas. Now suck on that one.

Det här med att vara arbetssökande och tvingas ägna sin tid till att upprätta CV och personliga brev försätter mig i tidigare nämnda sinnestillstånd där jag inte riktigt vet om jag skall skratta eller gråta, med tanke på att jag fyller mina brev med såpass mycket skitsnack att avföringen skulle kunna rinna mellan raderna. Jag vill ideligen radera varje mening där jag yrkar på någon positiv egenskap som egentligen inte existerar hos mig, och istället skriva "Jag besitter inte någon av de personliga egenskaper ni önskar. Visserligen har jag jobbat fyra månader hos Banverket och utförde mina tillsatta uppgifter trots att jag var nära ett sammanbrott 90% av tiden men lyckades ändå med konststycket att förvisa två resenärer till Riksgränsen i ett svagt ögonblick för att jag har lika hög stresstolerans som Robinson-Emma har kunskaper om nazireferenser. Önskar ni däremot förgylla er arbetsplats med en lillgammal kvinna i behov av social träning och som har självupptagen humor är jag rätt person för Er. Jag kan erbjuda full koll på kontorets kaffemaskin då det är där jag med all sannolikhet kommer spendera den mesta av min tid. Är Ni dessutom sådana som roas av avvikelser från den samhälleliga normen utlovas underhållning var gång jag passerar, av den orsaken att jag lider av hälta (Ni kan till exempel visualisera ett figurativt träben?). Jag kan även användas vid föredrag/seminarium där man vill demonstrera vilken sorts personlighetstyp man inte bör anställa till sitt företag, såvida man inte har för avsikt att köra det i graven. Låter detta intressant? Tveka inte - hör av er redan idag! Edra, Moa."

Detta skrev jag tidigt imorse, för att sedan notera ett missat samtal - nummer totalt obekant - på min mobil, vilket visade sig komma av en jobbansökan jag skickade in i söndags. Senare under dagen ringde man upp mig igen och vill ha mig till en anställningsintervju. Behöver jag säga att jag mår riktigt illa över att vad jag skrivit ovan kommer bli smärtsamt uppenbart vid intervjuns tidpunkt? Att stanken av mitt skitsnack kommer sticka i näsborrarna på den rekryteringsansvarige i flera dagar efteråt? Jag skulle kunna strunta i att dyka upp, låta det gå mig förbi då jag inte har någon större lust att inleda det nya året med ännu ett misslyckande eftersom jag inte har nerver eller social kompetens att ta mig igenom en intervju såpass skapligt att jag ens skulle bli övervägd för faktisk anställning. Men till och med jag inser att jag måste göra det, just på grund av att jag saknar erfarenhet av anställningsintervjuer. Visst, jag lär inte komma någon vart på det här försöket, men det banar åtminstone en bättre väg för nästa.

(+ PS! Observera att jag får användning av min fickplunta på tåget. Thank you, Aslak!)